Ytterligare en del
Nästa del:
"Jag förstod vad han menade, förstås. Att det är en motsägelse att kryssa över ett hål, hålet försvinner ju inte för att man ritar ett kryss över det. Skulle det vara så enkelt hade man kunnat laga alla möjliga hål på det viset, hål i tänderna, punktering på cykeln, tjälskador i asfalten, man skulle kunna lösa reella materiella problem med ett skrivtecken, med en symbol, det om något hade vairt tankens seger över materien."
Inte alldeles enkel den här får Reidar erkänna.
Denna vecka lyssnar Reidar till:
Happy the Man: Happy the Man (1977)
Och, ni olyckliga som missade Zappa spelar Zappa på SVT igår får en ny chans i kväll. Se nu till att se son Zappa med ett gäng gudabenådade musiker framföra pappa Zappa's fantastiska musik. SVT 2 23.30
Skam den som ger sig. Jag får väl dra till med någonting trots att jag inte har en aning... P.C. Jersild säger jag.
Jag såg förresten lite grann av den där Zappakonserten innan jag zappade till en annan kanal. Inte riktigt min tekopp även om det svängde rätt rejält emellanåt.
Den var enkel! Lars Ahlin förstås. Det tog jag direkt; en omisskännligt trubbig satslösning, styltighet. Kom så dricker vi kaffe också, sätter oss i fasta formationer, har vetekrans därtill. Varje ord vi säger till varandra är en utskällning, man kan skära sig på kanterna. Men framför allt så är det trevligt på ett väldans strukturerat vis. Jag tror det är från sidan 37 i Kanelbiten. Det är inte kroppen som rör sig följsamt, det är idén som kommer till uttryck. Så kan det vara.och här kommer en motfråga: Vem skrev följande?Steg oroar ute i hallen. Det är väl Johan som kommer hem från skiftet nere vid älvsågen. Mia har legat länge och matat sig med stiltje och rädsla; det kan hon släppa nu. Hon blinkar bort stirrandet in i Mirotrycket som hängde invid klädskåpet, och som är en fixeringspunkt ett lokus för att hålla reda på all spretighet. Hon kan på så vis hålla ifrån sig de svåraste känslorna. På sitt speciella vis pendlar Johan av sig gummistövlarna. Fram och tillbaka tills stöveln far in i väggen i hallen och lägger sig på sned, som en misshandlad reptil. Varje gång ett svart märke i tapeten. En inteckning i deras liv, i deras död. Varje gång sockan på halva foten. Svordomen som följer varje gång på exakt samma ställe på makens väg genom hallen. Hon ser det inte men ser ändå, ljudar tyst svordomen skrämmande synkront. Det är i det förutsägbara som döden finns, alltings egentliga slut. En av Mias typiska tankar. En känsla av nässelfeber i kroppen hos Mia, en känsla av katatoni.Det är alltså en svensk författare, jag tycker det är dags att också andra får sportsa
Mia och Johan heter huvudpersonerna i Kerstin Ekmans "Händelser vi vatten". Känner dock inte igen det citerade stycket så jag överlämnar med varm hand gissningen åt Reidar.
Det där torde vara Richmondsk prosa skulle jag vilja påstå.
Japp, rätt, det var Richmond, hur fan tog du dt så snabbt? Du har vunnit pris.
Vem annars skulle kunna författa: "Mia har legat länge och matat sig med stiltje och rädsla; det kan hon släppa nu. Hon blinkar bort stirrandet in i Mirotrycket som hängde invid klädskåpet, och som är en fixeringspunkt ett lokus för att hålla reda på all spretighet."
Tack!
