Reidars frågor

2008 var ett år då många stora kulturpersonligheter dog, inte minst i Sverige - mästerregissören Bergman och jazzkatterna Esbjörn Svensson och Arne Domnérus för att nämna några. Det dödsbesked som berörde mig mest, om man nu kan snacka om beröring när det gäller personer man inte kände, var dock Lars Hollmers. Hollmer var knappast nån superkändis a la Bergman eller Domérus men för mig otroligt betydelsefull. Han är tillsammans med Robert Fripp den musiker/kompositör som har haft störst betydelse för mitt lyssnande. Framförallt har jag lyssnat till och älskat det han gjort med Samla Mammas Manna, mitt absoluta  svenska favoritband. Jag minns fortfarande mycket väl när jag hörde Samla för första gången, för ca 10 år sen, hemma hos en vän. Skivan Klossa Knapitatet från 1974 var en riktig aha upplevelse: "Wow - kan musik låta så här!" Hos Samla fanns en lekfullhet och glädje som ofta angränsade till- eller övergick i vansinne, ett musiktänk fritt från genrebundenhet, tråkigt vers/meloditugg och fjantiga rockattityder.

Samla brukar kallas ett proggband även om jag tycker att det är en smärre omöjlighet, och inte heller önskvärt, att genrebestämma ett sådant band. Det finns ju också en rolig anekdot nedtecknad i Håkan Laghers bok Proggen om hur Samla blir anklagade av musikrörelsens högsta höns för att inte vara tillräckligt uttalat politiska och kallade ner till Göteborg för ett krismöte. Gitarristen Coste Apetrea berättar om hur man under mötet röker några jointar och kommer fram till att Samla trots allt är deras killar. Och visst, ska man ta progg i dess rätta bemärkelse, d v s kommande från ordet progressiv så är väl Samla verkligen progg, deras musik strävade alltid mot något nytt, var alltid under utveckling så att säga. Dessutom var Samla faktiskt tämligen politiska  emellanåt - många av visorna från Schlagerns mystik (1978) har en stark politisk udd.

Lars Hollmer var navet och den kreativa centralgestalten i Samla Mammas Manna även om alla medlemmar skrev musik och bidrog med idéer. Han var också den enda medlemmen som också fanns med i både Zamla Mammaz Manna och Von Zamla som utvecklades ur orginalgruppen. Förutom Samlagrejerna har Hollmer gjort en jäkla massa - han är god för ca 35 plattor. Han gjorde världsmusik med Ramlösa kvällar redan innan termen världsmusik ens existerade, och han var med och startade RIO (Rock in Opposition)-rörelsen bestående av mer avantgardistiska rockband i Europa varav Samla var ett. Henry Cow var ett annat och Hollmer har senare flera gånger samarbetat med deras gitarrist Fred Frith i olika projekt. Han har startat band med endast dragspelare(!) - Accordion Tribe, och har även arbetat mycket med finska, tyska, kanadensiska och japanska musiker och har blivit ett ansett namn i internationella musikkretsar.

Den Hollmerkomposition som nått störst berömmelse både i Sverige och internationellt är utan tvekan Boeves psalm från soloskivan XII Sibiriska Cyklar från 1981. Boeves Psalm återfinns på blandskivor med  typisk svensk musik - Lundell och annat tjafs. Allt som är populärt är dock inte dåligt -  Boeves Psalm är ett mästerstycke trots att den går hem i stugorna.

Jag har haft ynnesten att två gånger få se Lars Hollmer spela live, första gången var 2004 på Nefertiti i Göteborg med Samla Mammas Manna. Jag minns mina skyhöga förväntningar, jag skulle ju äntligen efter alldeles för lång väntan få se Samla live, men Hollmer gjorde ingen besviken - han kommer in, slår sig ned vid sin keyboard och börjar hamra vansinnigt på tangenterna samtidigt som han skriker "boy, boy, girl, girl, girl, boy, girl, girl, boy" - vilken entré!
När Samla efter konserten blir inropade på scenen igen och publiken vill höra "Klossa-hiten" Långt ner i ett kaninhål en gång till så svarar Hollmer frankt: "Ja, ja, vi kör väl kaninhåls-jäveln en gång till då." Publikfrieri fast ändå inte.  

Andra gången jag såg Lars in action, var så sent som i mars 2008 då han spelade på Melloboat med Mats Öbergs och Morgan Ågrens All Star-uppsättning. En massa hårdrockare fanns i publiken då Fredrik Thordendal från Meshuggah var med i lineupen.  En överförfriskad och tämligen fjantig dito skriker nedlåtande "spela dragspel då för helvete" när Hollmer entrar scen med sitt bälgaspel. Den trångsynte rockern trodde förmodligen att dragspel endast kan användas i dansbandsmusik och ansåg förmodligen att inga sättningar som innehåller nåt annat än elgitarr, trummor och bas hör hemma på en rockbåt. Han tystnade dock ganska snart när Hollmer spelade skiten ur allt och alla på sitt dragspel och sin melodika.

Beskedet att Lars Hollmer den 27:e december 2008 gick ur tiden var givetvis en mycket tråkig överraskning och ett avbräck för musiklivet inte bara i Sverige. Ett litet ljus i mörkret är all Hollmers odödliga musik som finns kvar, varav mycket fortfarande är oupptäckt för mig.

Några lyssningstips

Hollmer med Samla Mammas Manna:
* Måltid (1973)
* Klossa Knapitatet (1974)
* Snorungarnas symfoni (1976)

med Zamla Mammaz Manna:

* Schlagerns mystik (1978)
* Familjesprickor (1980)

med Von Zamla:
* Zamlaranamma (1982)
* Live (1983)

övrigt:

* Ramlösa kvällar: Ramlösa kvällar (1978)
* Lars Hollmer: 12 sibiriska cyklar (1981)
* Accordion Tribe: Accordion Tribe (1998)
* Lars Hollmer: Utsikter (2000)
* Lars Hollmer's SOLA. The global home project (2002)